Den moderna mannen är metrosexuell sa Prins till mig idag, därför fick han omfamna sin feminina sida med en rosa mundering på dagens uteritt. Jag och mamma bedömde att det skulle mörkna innan vi hunnit ut och  pimpade därför hästarna från topp till tå med reflexer av alla dess slag. Dock hann det aldrig bli särskilt mörkt så vi kände oss istället någorlunda larviga när vi lunkade omkring i de ljusa skogarna likt ett fullskaligt rave, minus de olagliga substanserna då. Jag har ju i och för sig ursprung från Berlin, så jag kommer välja att skylla på det eftersom vi trots allt är ofelbara.

 

 

Under Glois viloperiod har vi fått lära oss att uppskatta träning i skritt. I skogen går han på helt långa tyglar som någons sorts mindfullness-terapi för både häst och ryttare, något han fullkomligt älskar. Han tömkörs dessutom två gånger i veckan där han backtränas samt får gå över stock och sten under något striktare former. Detta har gett honom en väldigt bra och tidsenlig, muskulär rumpa. I ridhuset fokuserar jag mycket på att han ska vara lösgjord i kropp och knopp. Mycket av det arbete vi gör med honom handlar om att han ska vara glad, tyvärr lite på bekostnad av noggranhet. Detta tar jag på mig helt och hållet, speciellt efter att mamma påpekat hur mycket jag curlar den röda faran. Till mitt försvar är han bara så himla gullig. Dessutom känns det aldrig för tidigt att embracea de totalt verklighetsfrånvända lattemamma-gener (a.k.a min värsta mardröm) vi stockholmare föds med. Därför kommer det framöver bli strängare ridpass där jag faktiskt har ett mål utöver att han ska infinna sig i något slags zen-mode. Tänker att jag främst ska fokusera på bärighet samt övergångar. Jag tycker inte att han riktigt skrittar igenom kroppen som han kan, och dessutom har mina händer på senaste fått agera rullstol till Glois harmoniska men ack så tunga huvud.