Rubriken beskriver inte bara mitt mentala tillstånd, ett tillstånd som legat latent inom mig men som ju närmare studenten jag kommer tycks blomstra. Det beskriver dessutom mig och mamma då vi tog oss an att leta upp en ny ridväg i skogen. För er oinvigda i mitt liv har jag jordklotets sämsta orienteringsförmåga i en kombination med en sådan övertygelse om att vad jag håller på med är rätt, att vem som helst kan bli lurad. Denna egenskap som flertalet gånger resulterat i att jag helt tappat bort mig i diverse områden har jag ärvt från min kära mor. Kan därför stolt säga att vi inte kom bort oss helt, utan endast red en omväg på ett obetydligt antal minuter (väljer att minutrarna är obetydliga i ett försök att inte helt skämma ut mig). 

 

Idag var det min tur att rida Prins, och han skötte sig med bravur. Dock blir det ett himla nagiverande mellan alla träd som den lille herren helt ovetandes går in i så att mina stackars knän kommer i kläm. Dessutom finns det en hel del läskiga lerpölar i skogen, hua. Då han skrittar över stock och sten i skogen i mer eller mindre fri form upplever jag att hans skritt är väldigt fin och bra i takten, men så fort vi kommer ut på grusvägen blir det svårt. Han spänner sig och blir extremt passig. För mig som fyrgångsryttare har jag svårt för att reda ut detta ordentligt, men hittade efter en del knepande och knåpande någon sorts balans i det hela. Låter jag honom gå i fri form, men i lugn takt skrittar han bra. Så fort jag tar tyglarna faller allt ihop, så det är en spänning jag behöver reda ut. Hur jag ska bära mig åt får jag fundera på, är trots allt pinsamt dålig på detta med passtakt. 

 

Den långa och något omständiga skritturen på grund av ovan nämnda orsaker avslutades med vår favoritsyssla: galoppträning i en lång uppförsbacke. Jag upplever det som att hans galopp blivit mycket bättre och att han kanske inte behöver gå i full fart på en raksträcka, men det är ju så kul. Jag fylls med en obeskrivlig lycka då hans ben går som trumpinnar och farttårar rinner ned längst kinderna. Vi travade dessutom på grusvägarna och han skötte sig bra. Det är inte helt stabilt ännu, och jag kam inte kräva mer av honom än att försöka gå i någorlunda balans samt tänka framåt utan att det blir rolligt. En himla balansgång detta, men kul såklart!

 

Nu ska jag återvända till det skolarbete jag skjutit upp alldeles för länge. Blir så extremt trött på mig och min oklanderliga förmåga att skjuta upp skolsaker så att jag får magknip. Att man aldrig lär sig.

 

/Tindra